Denna jävla kroniska värken jag måste leva, allt som det hindra mig från. Jag har blivet invalid.. Ha de på papper, står 3 % invalid.. ><! Tack bara för att DU va så jävla dum i huvudet å skulle köra i 180 km i en S-kurva.. Klart

bilen voltar fler tal gånger, klart jag tuppar av och vaknar upp när bilen har stannat å ligger på tacket.

Du fick ett ärr i huvudet, inget mer.

Jag lider dagligen, men visst jag lever. Och det känner jag av varje dag! Jag måste ändå fortsätta gå framåt.

Jag måste bita ihop, inte vissa barnen att jag har ont. Jag vill att allt ska bli bra igen, någon dag. Olyckan hände den 2/8-08. Det är länge sedán nu, men allt bli bara värre..

Jag vet inte var jag ska börja..

Jag vill se mig själv som en stark varelse, inte svag. Jag vill gärna stå på egna ben, inte be folk om hjälp. Jag vill vara

självständig, klara mig själv. Jag vet att jag KAN detta. Men ja.. ibland kommer minnen som alltid är med, vilket i sin

tur gör att man snubblar ner igen. Men jag MÅSTE vara stark, jag har 2 barn och ta hand om, en hund, ett hem.

Kvällarna är då jag bara sitter för mig själv, vill bara sluta ögonen och glömma allt. Allt som har varit. Men jag är stark, en dag kanske allt är glömt. Åren har gått, och jag minns allt som igår ändå. Önskar att man bara kunde ta ett djupt andetag å blåsa ut allt, allt som har varit. En dag når jag ditt.

Anonym-Mamma